Kamprad-rycket

Ja jag fick ett, efter jobbet dårå. Tänkte att jag är ju ändå i Mölndal så det tar la inte så lång tid till Ikea Kållered. Går ju buss direkt från sjukhuset då, plus att det är en jävla smart idé att åka fredag eftermiddag/kväll. Hur många går på Ikea då liksom? Då åker ju alla hem och fredagsmyser! Men det var väl en liten felberäkning från min sida. För innan fredagsmyset åker Svensson och handlar, gärna på exempelvis Coop Forum, Ikeas granne. Så den smidiga lilla bussturen tog väl tredubbelt så lång tid. Men då var det ju för sent att ändra taktik, så det var bara att försöka slappna av. Men det var ändå värt det, det var lugnt på Ikea och man kunde strosa runt i egen takt. Inhandlade lite krafs ('åh, 19 kronor bara, den tar vi!' x flera). Men aldrig har man väl känt sig så ensam som när man satt och käkade köttbullar solo på Ikea. Alltså att bara käka ensam ute är ju en prövning, och att dessutom göra det där, bland barnfamiljer och gravida och kompisgäng var ju sådääär. Och precis när jag satte mig shufflade Ipoden The Verve till mitt öra, man tackar. Det var ett mycket passande soundtrack till den middagen. Sen ringde mobilen och känslan var som bortblåst.

Kapitel 2 i Ikea-historien är ju att ta sig tillbaka till civilisationen igen, inte det lättaste. Men har man bott i närheten så man kan terrängen och gick till en hållplats med fler busslinjer. Inte många, inte ofta, men fler. OCH SÅ HOPPAR JAG PÅ FEL BUSS. Jag höll på att hamna ute i nowhere. Men jag insåg det efter två hållplatser och fick kuta tillbaka för att hinna med rätt. Med kassar och allt. Ibland blir man ju så trött på sig själv. Som sagt, mycket bättre att bli trött på någon annan, då kan man ju bara gå därifrån.